Totte hette han. Fast vi kallade han alltid för Kaninen. Han blev nästan fyra år. När han var liten, var han jätte pigg och rymde typ hela tiden. En gång sa pappa till mig att jag kunde släppa kopplet, för Totte skulle ändå inte rymma. "Han känner sig hemma här", sa pappa. Sen slutade det med att pappa fick springa över till grannen och leta efter han. Busig kanin.